Är inte fullt säker på om jag är vaken eller om jag fortfarande sover. De 3 senaste månaderna har det aldrig inträffat att jag har gått upp ur sängen innan klockan 12.00, oftast 15.00. E. tvingade mig att gå upp klockan
åtta i morse. Är död.
Ni vet han som hade sin framtida fru i sitt hemland. Igår pratade vi och jag är en person som alltid lyckas få personer att öppna sig, även fast de inte vill. Igår var det hans tur. Känns som att jag sviker honom om jag berättar vad han sa, men det han berättade för mig gjorde att jag bara villa krama honom och aldrig släppa taget. Jag vill ta hand om honom och få honom att må bra. Kan inte riktigt avgöra vad jag vill med honom om jag fick välja, känner mig som en blandning mellan mamma, storasyster, vän och kärlekspartner för honom. Samtidigt som jag bara vill slita av honom kläderna och ha sex med honom. Sjukt? Ja, kanske. Men jag gillar honom så jävla mycket. Igår berättade han sanningen för mig. "
Nicolia, jag hatar att ta farväl det är därför jag har uppfört mig så som jag har gjort mot dig. Och jag har ingen fru".
Jag
VISSTE nånstans att det där om tjejen i hemlandet inte var sant. Ändå tvingades jag nånstans att tro på det. Men det känns skönt att han tillslut sa som det var. Jag har också fruktansvärt svårt för avsked och att säga hejdå till någon. Önskar att vi kommer ses en gång till i alla fall, hade kunnat begå vilket brott som helst för att få känna hans armar om min kropp och hans hand i min igen. Finaste, finaste nånsin.
//NICOLIA
